Livsglädje!

Vet ni vad vi saknar? Eller vad världen saknar? Glädje för det man gör. Jag har ingen skolglädje, de flesta av mina kompisar saknar skolglädje. Varför spendera så mycket tid med något man inte tycker om?? Okej, vi behöver utbildningen, men vad får oss att gå upp på morgonen? Jag gillar inte programmet, jag är inte överförtjust i lärarna, jag gillar... ingenting med skolan. Mer än mina underbara kompisar som , av någon konstig anledning, tycker om mig. Det i sig är ett under. Men tillbaka till ämnet, okej, så vi behöver utbildningen och har accepterat det. Men Sen då? Hur länge står man ut med att inte älska det man gör? Hur länge ska man stå ut innan man, för sin egen och alla andra skull, slutar?
Hur kom jag att tänka på dethär? Alla dessa band som jag är besatt av, eller de senaste två, lider av en stark skaparglädje och musikkglädje. De älskar musik och gör den musiken de vill för att de vill. I alla fall officiellt, inofficiellt kanske de hatar musik och bara vill tjäna pengar, men hur ska jag kunna ta reda på det?

Så för att sammanfatta, älska det ni gör, hur kan man annars se meningen i det och är inte det vad vi lever för?

"Back to the street where we began
Feeling as good as love .. you could .. you can
Into a place, where thoughts can bloom
Into a room where it’s nine in the afternoon
And we know that it could be
And we know that it should
And you know that you feel it too‘
Cause it’s nine in the afternoon
Your eyes are the size of the moon
You could ’cause you can so you do
We’re feeling so goodJust the way that we do
When it’s nine in the afternoon"

Ledsen att det blev en så lång text, men jag tycker att den verkligen passar in på ämnet, för första gången på länge.

Pussokram på alla mina läsare (Mirja =P) <3<3