Dokumentation

Varför ska allting vi gör dokumenteras? Det känns idag som att allt vi gör och tänker ska antecknas och fotograferas. Nästan alla har en blog där man helst ska anteckna minsta lilla tanke som flyger genom huvudet, oavsett om den är värdefull eller inte. Man behöver inte berätta allt för alla, alla vill inte höra om de minsa betydelselösa tankarna man har. Vissa saker ska inte dokumenteras. Barn till exempel, Maja vill inte fotograferas och hon är inte den enda. Barn får inte en chans att göra saker utan att kameran ska fram så fort det är minsta gulligt. Har någon reflekterat över att det kanske inte är bra för barnen att aldrig få vara i fred? Vem ger oss som kusiner, syskon, föräldrar, rätten att offentliggöra dessa små mirakel? Vi vet inte vad det får för effekt på dem om fem, tio år när det är dags för dem att själva bestämma över vad de vill lägga ut på internet. Jag tror att det samhälle vi lever idag, där allt ska dokumenteras, kommer ebba ut, först ska vi bara nå någon form av topp.

Jag kom lite tidigt till skolan idag, irrade omkring i fem minuter utan att hitta resten av klassen. Till slut gick jag ner till entrén där schemat finns för att se att vi började nio och inte halv nio. Skitjobbigt faktiskt! Hade hellre haft sovmorgon som alla andra.

På söndag åker jag till Irland och jag har panik! Det är en dröm som går i uppfyllelse! Jag har alltid, eller sen jag var elva, velat åka till Irland. Weslife people! De kommer därifrån. Samtidigt som det är en mardröm. Jag har inte packat, vet inte vad jag ska packa, har panik över att jag ska glömma något. Dessutom måste jag vara borta från Joakim i en vecka drygt. Okej, jag vet, jag måste vara mer självständig. Jag vet. Jag vet. Jag vet! Men framförallt så brukar vi ju ändå inte ses på veckorna, så det blir ju bara några dagar mer än det brukar vara. Fast det stämmer ju inte. För vi brukar ses fredag-måndag, inte ses tisdag-torsdag, nu kommer vi inte ses på nio dagar. Nio! Jag vill inte vara borta så länge. Jag kommer längta hem. Men jag måste fokusera på att mitt första drömmål var Irland. Jag ska till Irland!  

Åå! Det är så jobbigt. Jag har inte städat, inte packat, inte skrivit färdigt min essä, inte skrivit ut allt jag måste, inte förberätt mig mentalt. Jag åker på söndag! Jag måste diska och städa innan imorn, jag åker till Joakim då, ska bli skönt att träffa honom igen, det känns som att vi inte träffats på en halv evighet. Fast att det bara är två dagar. Hur ska jag klara mig? Jag vill inte åka!

Nåja, nu blir det till att  städa lite innan jag påbörjar essäskrivandet igen. Tvättat har jag iaf gjort nu, och börjat packa. Duktig flicka.

"Walking in Memhpis"

Blir nog sista inlägget innan jag åker, sen får ni nog inte höra nåt mer från mig förrän efter den 13e... Om ni inte läser min andra blog, som är gjord för skolan och som mest kommer vara om min VFU och på engelska. Men det är ju livstecken iaf =P Pussokram på er alla mina underbara fans! <3<3

Livet i korthet!

Visste ni att blog är förkortning för weblog...? Moahaha! Det är vad jag har lärt mig av min månad tillbaka på högskolan. Okej, det är inte allt jag har lärt mig, men det är vad jag spontatn tänker på när jag reflekterar över vad jag lärt mig. Fast bara det, att jag reflekterar över vad jag lärt mig, är en sak jag lärt mig. Jag är skadad. Pedagoger.

Barnspelsida! Klicka på länken! =D Det är vad vi gör på våra workshops, mest softa skolan ni kan tänka er! Fast det är inte sant, vi har massa skit att läsa, med typ tre dagars mellanrum. Idag hade vi litteraturseminarie, imorn, på fredag och på månad. Sen drar jag till Nordirland i en vecka, sen blir det Irland i typ fem dagar. Det kommer bli så kul, även om jag antagligen kommer sakna sönder Joakim. Eller är det mig jag kommer sakna sönder, av saknad...? Nåja, ni fattar vad jag menar. Fast helt ärligt kommer det vara lite skönt att vara ifrån varandra. Tid att tänka, tid att känna efter hur det verkligen käns. Inte alls för att jag tvivlar utan för att det är skönt att sakna varandra lite ibland. Inte för att jag tror att jag ska komma på att det inte alls käns bra, för att jag ska bli ännu mer säker på det jag känner. Tydlighet är mitt mellannamn! Och ironi mitt paradnummer!

"I want to feel normal
 I want to feel safe"

Jag älskar min pojkvän! Han är den bästa som finns i hela världen, han vet precis var han står i vårt förhållande, framför min diskho! Haha! jag vinner! Jag har bäst pojkvän! =P

Jag var bara tvungen att skryta lite. Jag sitter nämligen i skolan och ska snaaart slita mig från mitt väldigt intressanta paper för att gå hem till min lilla lägenhet. Den är för tillfället överfylld med disk, men herr Joakim har lovat att han ska komma och diska åt mig. Därför är han bättre än era! =P Åter till mitt paper. Pöss sötnosar!

Vem är jag?

Hmm... Jag säger ju att det bara är när jag är ensam som jag tänker på mig. Tänker genom mitt beteende och min person. Vem är jag? Jag brukade veta vem jag var rätt bra. Jag var utstött. Jag var cynisk, jag trodde inte på kärlek, och jag trodde verkligen inte att jag skulle hitta något som ens liknade kärlek. Jag var ensam. Jag var ful. Jag var tjock. Jag var bitchig, och stolt över det. Jag var arg på allt och alla. Men vem är jag nu då? Jag är inte utstött. Jag är fortfarande cynisk men inte på samma sätt, och inte i samma utsträckning. Jag tror på kärlek. Jag har kärlek. Jag är kär! Och han är kär i mig. Jag är inte ensam. Inte egentligen, bara på veckorna när jag inte går ut, och det är ju bara mitt fel. Jag är inte ful, och definitivt inte tjock. Jag har väl aldrig varit det heller. Men jag kände mig både ful och tjock för inte så länge sen. Jag är inte bitchig längre, och när jag är det skäms jag. Jag är lycklig. 

Fast det var egentligen inte det här jag menade. Jag menade allt annat. Allt det som gör människor unika. Det har påpekats att jag blir som jag umgås, och det rätt ordentligt. Så om jag är som den jag umgås med, vem är då jag? När jag är ensam är jag... Tråkig. Ibland glömmer jag att jag är lycklig, att jag har det bra. Och då går jag tillbaka till den jag var, lyssnar på lite ilsken Fall Out Boy och gråter en skvätt. Det mår jag bra av. Kanske är det den jag är? Den glad-ledsna ilsken-lyckliga.

Blä! Nu har jag gått tillbaka till att skriva inlägg mitt i natten så att de blir så osammanhängade att inte ens jag förstår dem.

I helgen var jag hos Joakim, ända till måndag! Yay! Det var rolig, och jobbigt, som verkligheten brukar vara. Det är jobbigt att bli vuxen, är det bara jag som känner en enorm kluvenhet? Är det bara jag som både vill fortsätta med det trygga jag har samtidigt som jag vill gå vidare? Är det bara jag som både vill bli så vuxen man blir samtidigt som jag vill vara ett litet barn? Denna enorma klyftan i mig som känns oövervinnelig! Fast jag vet vilken sida som kommer vinna, jag vill inte alls vara ett barn igen. Inte i mer än tjugo minuter eller så, sen skulle jag nog bli galen.

"When I'm angry
You listen
Make me happy
It's you mission
And you won't stop till I'm there
---
How do you know
Everything I'm about to say?
Am I that obvious?
And if it's written on my face
I hope it never goes away"

Nä, nu ska jag sova, efter The Daily Show. Pussokram alla fansen!

Innerlig tillgivenhet

"En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet"

Kärlek enligt SAOL och det kan man väl hålla med om? Även om det är så mycket mer. Tillit, trygghet, en säkerhet i mig själv, en känsla av att vara accepterad. Något underbart obeskrivligt. Jag ville bara inleda med det, för att jag snubblade över det häromdagen.

Det är väldigt länge sen jag skrev något, jag vet. Men jag har verkligen försökt skriva. Det är svårt att skriva när jag inte är ensam, och det har jag inte varit så värst mycket de senaste veckorna, på gott och ont. Kanske tappar jag lite bort mig i Joakim men han får mig att må så bra att jag faktiskt inte bryr mig ett dugg om att jag inte riktigt har kontakt med verkligheten. Och nu låter det inte alls som det var menat, som jag känner... Det jag försöker beskriva är att det inte gör mig så mycket om jag inte bloggar varje dag, om jag inte ringer och smsar folk hela tiden när jag är med honom. För det är saker jag gör när jag mår dåligt eller har tråkigt, och det har jag inte med honom.

Mamma och pappa har skiljt sig. Jag vill inte skriva äntligen, för det är orättvis mot dem, men äntligen. Kanske skulle jag sagt det tidigare, men det är inte min uppgift att göra det. Ni var inte bra för varandra, det kunde alla se. Och nu var det sagt. Även om jag inte har med det att göra. Nu kanske ni kan hitta nya personer, som är bättre för er, så att ni kan vara lyckliga. Egentligen hoppas jag på att ni kan vara lyckliga med er själva, och bara er, utan någon annan, men jag ska erkänna att det var vad som krävdes för mig. Kärlek.

Imorgon åker jag till Joakim, det känns som att det var jättelänge sen jag var där, sen vi spenderade en helg där, fast det är det väl inte egentligen? Det är bara det att Joakim har kommit hit extra för att han var trött på att vara hemma och jag var ledsen. Ska bli roligt i alla fall, om än något nervöst.

Sist vill jag skriva att vi har varit tillsammans fyra månader på måndag. Hur länge får man räkna månader innan det blir patetiskt...? (Dethär kallas självinsikt folket)

"Jag hade valt att sova ensam om natten
Jag hade valt att stöta bort allt sånt
Som kom för nära mig
Men jag släpper allt sånt där
För dig"

Jag längtar till imorgon! Pussokram alla fansen! <3<3