Innerlig tillgivenhet

"En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet"

Kärlek enligt SAOL och det kan man väl hålla med om? Även om det är så mycket mer. Tillit, trygghet, en säkerhet i mig själv, en känsla av att vara accepterad. Något underbart obeskrivligt. Jag ville bara inleda med det, för att jag snubblade över det häromdagen.

Det är väldigt länge sen jag skrev något, jag vet. Men jag har verkligen försökt skriva. Det är svårt att skriva när jag inte är ensam, och det har jag inte varit så värst mycket de senaste veckorna, på gott och ont. Kanske tappar jag lite bort mig i Joakim men han får mig att må så bra att jag faktiskt inte bryr mig ett dugg om att jag inte riktigt har kontakt med verkligheten. Och nu låter det inte alls som det var menat, som jag känner... Det jag försöker beskriva är att det inte gör mig så mycket om jag inte bloggar varje dag, om jag inte ringer och smsar folk hela tiden när jag är med honom. För det är saker jag gör när jag mår dåligt eller har tråkigt, och det har jag inte med honom.

Mamma och pappa har skiljt sig. Jag vill inte skriva äntligen, för det är orättvis mot dem, men äntligen. Kanske skulle jag sagt det tidigare, men det är inte min uppgift att göra det. Ni var inte bra för varandra, det kunde alla se. Och nu var det sagt. Även om jag inte har med det att göra. Nu kanske ni kan hitta nya personer, som är bättre för er, så att ni kan vara lyckliga. Egentligen hoppas jag på att ni kan vara lyckliga med er själva, och bara er, utan någon annan, men jag ska erkänna att det var vad som krävdes för mig. Kärlek.

Imorgon åker jag till Joakim, det känns som att det var jättelänge sen jag var där, sen vi spenderade en helg där, fast det är det väl inte egentligen? Det är bara det att Joakim har kommit hit extra för att han var trött på att vara hemma och jag var ledsen. Ska bli roligt i alla fall, om än något nervöst.

Sist vill jag skriva att vi har varit tillsammans fyra månader på måndag. Hur länge får man räkna månader innan det blir patetiskt...? (Dethär kallas självinsikt folket)

"Jag hade valt att sova ensam om natten
Jag hade valt att stöta bort allt sånt
Som kom för nära mig
Men jag släpper allt sånt där
För dig"

Jag längtar till imorgon! Pussokram alla fansen! <3<3