Vem är jag?

Hmm... Jag säger ju att det bara är när jag är ensam som jag tänker på mig. Tänker genom mitt beteende och min person. Vem är jag? Jag brukade veta vem jag var rätt bra. Jag var utstött. Jag var cynisk, jag trodde inte på kärlek, och jag trodde verkligen inte att jag skulle hitta något som ens liknade kärlek. Jag var ensam. Jag var ful. Jag var tjock. Jag var bitchig, och stolt över det. Jag var arg på allt och alla. Men vem är jag nu då? Jag är inte utstött. Jag är fortfarande cynisk men inte på samma sätt, och inte i samma utsträckning. Jag tror på kärlek. Jag har kärlek. Jag är kär! Och han är kär i mig. Jag är inte ensam. Inte egentligen, bara på veckorna när jag inte går ut, och det är ju bara mitt fel. Jag är inte ful, och definitivt inte tjock. Jag har väl aldrig varit det heller. Men jag kände mig både ful och tjock för inte så länge sen. Jag är inte bitchig längre, och när jag är det skäms jag. Jag är lycklig. 

Fast det var egentligen inte det här jag menade. Jag menade allt annat. Allt det som gör människor unika. Det har påpekats att jag blir som jag umgås, och det rätt ordentligt. Så om jag är som den jag umgås med, vem är då jag? När jag är ensam är jag... Tråkig. Ibland glömmer jag att jag är lycklig, att jag har det bra. Och då går jag tillbaka till den jag var, lyssnar på lite ilsken Fall Out Boy och gråter en skvätt. Det mår jag bra av. Kanske är det den jag är? Den glad-ledsna ilsken-lyckliga.

Blä! Nu har jag gått tillbaka till att skriva inlägg mitt i natten så att de blir så osammanhängade att inte ens jag förstår dem.

I helgen var jag hos Joakim, ända till måndag! Yay! Det var rolig, och jobbigt, som verkligheten brukar vara. Det är jobbigt att bli vuxen, är det bara jag som känner en enorm kluvenhet? Är det bara jag som både vill fortsätta med det trygga jag har samtidigt som jag vill gå vidare? Är det bara jag som både vill bli så vuxen man blir samtidigt som jag vill vara ett litet barn? Denna enorma klyftan i mig som känns oövervinnelig! Fast jag vet vilken sida som kommer vinna, jag vill inte alls vara ett barn igen. Inte i mer än tjugo minuter eller så, sen skulle jag nog bli galen.

"When I'm angry
You listen
Make me happy
It's you mission
And you won't stop till I'm there
---
How do you know
Everything I'm about to say?
Am I that obvious?
And if it's written on my face
I hope it never goes away"

Nä, nu ska jag sova, efter The Daily Show. Pussokram alla fansen!