Jag tycker så ofta att jag har så mycket att säga, om politik, om världen, om ekonomin, om samhället, men så när jag väl sitter här vid min ensliga dator (som för övrigt är i min lillebrors rum i dagarna) blir det bara känslomässig skit. Mycket om ingenting intressant allt. Vad spelar det för roll att jag inte gillar min studiegrupp? Vem bryr sig? Är det inte mycket viktigare att få sagt saker om allt annat? Fast det beror ju alltid på vem man riktar sig till. Fast jag vill ju att människor som inte känner mig ska läsa och få en lite annan syn på världen. Men skit samma, det är ändå bara samma gamla människor som läser och det är jag tacksam för.
Så tillbaka till det känslomässiga, igen =P Jag träffade Mirja igår, jag körde hela vägen till Haninge alldeles själv, fast Mirja var tvungen att guida mig två gånger, om det är någon som undrar så är det nästan helt omöjligt att inte köra vilse i Stockholm. Vi var i "centrum" kan vi ju kalla det. Det tragiska är att det var ungefär lika stort som "centrum" i Borås. Borträknat Knalleland så klart. Det är så underbart att träffa dig. Det känns så tomt ibland.
Och så till Louise, annars får jag ett arg sms efter att hon har läst det. Jag träffade henne också, den 18de. Det är underbart att träffa dig också. Det känns som att man missar så mycket när man inte är nära varandra fast sen när man väl träffas så pratar man inte om någonting viktigt, för det är det alldagliga småpratet man behöver. Händer det något viktigt hör man ju av sig. Det är en så underbart konstig känsla, det är en trygghet man måste värna om, ett band som man inte kan förklara men som finns mellan mig och mina kompisar, som många andra har med sina kompisar också så klart =P Men jag vet bara att jag har det med Eme, Mirja och Louise. Något extra typ.
Nu ska jag ska sluta lite abrupt som vanligt, utan att ha sagt något viktigt alls. Jag ska gå och kolla om mamma och pappa bjuder på chips nu.
"Back to the streets where we began
Feeling as good as lovers can you know"
Jag älskar er <3<3>
