Vad gör man när verkligheten blir för verklig

Vad ska man göra om ett barn berättar att det blir slaget hemma? Frågan kom upp idag på studiegruppen och jag måste nog gråta en tår åt handlingslösheten. Hur kan man som människa låta bli att anmäla en sån sak?! Jag har levt i en sån familj, jag har varit det barnet. Vad hade hänt om min lärare inte hade anmält? Vem hade jag varit idag? Allt som jag inte vill ta tag i, allt som hela tiden ligger och pyr under ytan blir så smärtsamt uppenbart. En av tjejerna i min studiegrupp berättade alltså att en tjej berättade för henne att hennes pappa slog henne (hon berättade tydligen det vid två separata tillfällen) och det var allmänt känt bland pedagogerna att hon och hennes bror blev slagna hemma. De gjorde inget. Pedagogerna gjorde inte bara fel, de begick lagbrott men oavsett att man har anmälningsskyldighet, är man inte större medmänniska än att man anmäler? You don't make those things up. Hur kan man låta bli att se det. Det är inget som barn bara säger, det är inget man hittar på. Begriper de inte hur mycket det tär på en människa, att berätta om något sånt, att avslöja sin familjehemlighet är ju att vara en förrädare eller hur? Det är i alla fall den känslan jag har levt med hela mitt liv. Jag har alltid vetat att jag avslöjade det hämligaste i världen och den känslan växte med mig, den blev starkare ju äldre jag blev. Ju mer jag insåg att man inte ska berätta insåg jag att jag hade gjort fel, även om det var rätt.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår så dåligt att vara tvungen att bearbeta något så hemskt, så privat på ett så vidrigt offentligt sätt. Jag kunde nästan inte låta bli att gråta, men tack och lov känner de mig inte tillräckligt bra för att se när mina tårar är på väg. Fast det gör ingen. 

En smärtsam historia. My deep dark secret

"This is the way You left me
I'm not pretending
No hope no love no glory
No happy ending"

No hope, no love, no glory, no happy ending. Bättre beskrivning av min syn på livet finns nog inte. Jag åker hem i morgon <3<3

Disloyal order of water buffaloes

Jag trivs här. Jag trivs verkligen är. Jag gillar människorna och staden och... allt!
Jag säger ju att jag kan agera
Min nya studiegrupp är helt hysterisk! Det är helt ofattbart att något som är så dåligt (tro mig, min nya studiegrupp är jättemycket sämre på ett sätt men sååå mycket bättre på andra sätt...) kan kännas så bra. Vi kommer egentligen inte överens, vi har en kille (man?) i vår grupp som har arbetat i skolan i tio år och därmed tycker att han kan allt mycket bättre än vi kan. Vi är fyra tjejer och en kille och han sitter som Calle gjorde på gymnasiet "åh (suck) nu sätter de igång" Eh, ursäkta mig men om du har något att säga oss kan du ju säga att du är man och inte orkar med oss när vi pratar som mest tjejer gör, det ligger i miljön för oss. Sen kan du ju samtidig ta och köra upp din översittarattityd någnonstans där solen bara skiner om man solar som min mormoster föreslog en sommar (med en tändsticka mellan skinkorna...). Fast det känns ändå bra, jag pratar, jag har inte löjlat mig med "blyghet" ens första gången, de lyssnar på mig men ifrågasätter ändå det jag säger. Jag får vara med, jag är inte en åskådare som önskar att få höra till. Då spelar det tydligen ingen roll för mig hur man beter sig i övrigt, jag kan tydligen till och med stå ut med översittarfasoner.

De andra tjejerna i gruppen är jättestörd på honom men jag menar att han bara är manlig och vi är kvinliga. Det håller de inte riktigt med om. Jag kanske är mer tolerant vad gäller sånt, pappa är ju sån, överkänslig, tar allt man säger som personangrepp... Så jag är med på vad han menar i alla fall...

Mirja! Kommer du ihåg att du skrev "åh, jag älskar bögar" till mig i ett sms, för ganska länge sen nu? Det gör i alla fall jag (jag har kvar det =P) och det gör tydligen jag också. Bögar är det bästa som finns. Queer as folk (US). Finns det något bögigare än en show av homosexuella för homosexuella, där ungefär hälften av skådespelarna är gay? Svar: ytterst osannolikt. Jag älskar den serien. Den har förändrat mig (nej, på riktigt, jag beter mig på ett annat sätt än jag gjorde innan jag såg på den jag lovar!) Personligen anser jag att jag är en blandning mellan Brian och Ted (ni får själva se på serien och lista ut vilka delar jag håller med om, det är inte hjärnkirurgi). Och jag älskar Emmett, spelad av Peter Paige. Både karaktären och skådespelaren är underbara! Say Uncle se den när ni ändå håller på och tittar på allt jag tipsar om (som om någon läser det jag skriver och tänker ja! vilken bra idé!). Brian och Ted. Schizofren! Ha!

"So he said would it be alright if we just sat and talked for a little while?
If in exchange for your time, I give you this smile?"

Det är en av de få rena kärlekssångerna som jag står ut med, och den textraden är nog den enda som inte får mig att typ spy.

"Din mamma luppsala" Jag pratade med Maja alldeles nyss. Ååå som jag saknar henne! Jag kommer till Uppsala om tre dagar... <3<3

Unfettered

Independent

Unconventional

Unfettered

You demand a free and unattached life for yourself that allows you to determine your own course. You have an artistic bent in your work or leisure activities. Your urge for freedom sometimes causes you to do exactly the opposite of what expected of you.

Your lifestyle is highly individualistic. You would never blindly imitate what is "in"; on the contrary, you seek to live according to your own ideas and convictions, even if this means swimming against the tide.

Maria spenderar alldeles för mycket tid på internet. Jag tog ett test, ett quiz, som vanligt. Denhär gången handlade det om hur man var och hur andra uppfattar en. Så, stämmer det? Är jag självständig? Okonventionell? Fördomsfri? (så vitt jag kunde förstå så betyder unfettered det) Ser ni mig som någon som gör det som inte förväntas av mig för att jag måste vara fri? Är min livsstil ytterst individualistisk? Simmar jag mot strömmen.

Oavsett vad ni tänker och hur jag egentligen är så är det en klockren beskrivning på hur jag vill vara, vem jag önskade att jag var. Och det är nu alla mina läsare kommenterar och säger att jag är precis sån, att jag går min egen väg, att jag inte behöver leta längre. Och eftersom jag skrev det kan jag inte ta er på allvar om ni skriver något som ens liknar det jag skrev.

"I missed your skin when you were east

Pussokram <3

Let's hear it for America's Suitehearts!

Jag var på musikalen Mary Poppins i lördags med mormor och morfar. Hur ska jag kunna spendera ett helt liv utan att stå på scenen var och varannan dag? Suck. Helt fantastiskt var det i alla fall, jag blev alldeles trollbunden, på ett sätt som jag inte tror att andra blir av teater... Jag glömmer nästan att andas... I just want to be a part of that...

På tal om att vara delar av... Jag är ju inte en del av era liv längre. Ni är ju inte en del av mitt liv... Det smärtar mig att säga det, men livet går vidare dag in och dag ut utan er. Det är inte lätt, och inte vad jag egentligen ville, men det är sanningen. Jag överlever varje dag. Fast jag vill ju så klart att ni ska vara en del av mitt liv. Jag vill vara en del av era liv. Fast om jag ska bli sådär analytisk som jag kan så kan man ju undra varför jag så desperat vill vara en del av era liv. Är det faktumet att jag saknar er? Eller är det separationsångest, eller är det egentligen, innerst inne, en önskan om att ni inte riktig ska klara er utan mig... Att jag skulle vara en så stor, en så viktig del av era liv att det på något sätt blev ett stort tomrum i era liv, och ett ännu större i mitt, jag som förlorade alla Upplänningar? 

"Like the oddest movie I ever saw
Was the one we wrote together
In the movie of my life
Starring you
Instead of me
I could be your John Cusack"

Har massa att göra i skolan framöver nu, så ni hör nog inte av mig på ett tag... Jag saknar er. Jag älskar er. <3<3<3

Maria's pov

Jag fastnade lite framför datorn igår, jag har hittat Queer As Folk och igår kunde jag inte sluta titta på det. Jag slutade titta klockan fyra. På morgonen. Så kan det gå. Jag vet, jag suger.

Jo, jag och Anders ska åka upp helgen mot den 1a februari, mamma ska flytta då. Så jag tänkte faktiskt att jag och den som är intresserad kan gå ut och festa? Det skulle jag vilja tror jag, jag orkar inte vara hemma båda kvällarna... So, any takers?

Idag har vi pratat i studiegruppen om våra studiegruppstillfällen (det måste alltid ändras på dem, så att det inte blir massa långa hål, stackars göteborgarna) Igår ändrade vi ett tillfälle, som vi idag kom på att det inte funkade. Då ville de ändra det till kl 10 på morgonen. Jag sa att "Nej, det går inte, jag kan inte komma före ett, kanske inte före kvart över ett, jag ska till tandläkaren" Jag kan inte ändra på den tiden, jag har ju redan avbokat en gång. Efter typ tre minuter säger en av gbgarna att "Men det är ju av personliga skäl" Jag blev så arg! Enligt skolan får man inte ändra ett studiegruppstillfälle om inte alla i gruppen är okej med det. Vilket i stort sett var vad jag sa. Eller jag sa att det spelar ingen roll varför det inte fungerar för mig. Men vem fan är hon att säga "persoliga skäl" vad är det för skäl de har när de vill åka hem med en tidigare buss? Vilka skäl var det som gjorde att vi inte kunde ändra en tid för att hon skulle till frisören eller vad fan det nu var? Arg är vad jag blev. Arg är vad jag är. Men för en gångs skull är jag glad att jag inte sa något, man måste inte ta alla strider.

Så på det sättet har min skolstart varit. Som vanligt.

"Thus conscience does make cowards of us all"

Se på As If om ni får en chans, det är så bra =) pussokram <3<3

Skolstart

Första dagen i skolan sen 17de december och jag känner redan stressen i vanlig ordning komma smygandes med stormsteg (motsatser eller hur^^) Anyways, jag ska gå till Alex typ 07.55, för vi skulle vara hos henne kl 8. Det var i alla fall vad vi sa i december, hopas att hon och alla andra kommer ihåg det... Jaja, vi får snart se det.

Jag är pigg idag (ah, NOT!) Jag har nämligen sovit i hela fyra (4) timmar. Grattis Maria. Ett tag sov jag så få timmar med flit för att slippa ha så tråkigt, jag tycker ju att allt är så roligt när jag är trött, men det tycker inte andra.

Det snöar här. Eller det snöade igår och nu är det en decimeter snö på marken. =O Maria fryser. 

Eme var här igår. I love her. Vi har så roligt tillsammans. Vi är så otvingade när vi sitter och pratar om allt mellan himmel och jord som om vi vore 35. Vi är systrar, det är ju bara så.

"You can only blame your problems on the world for so long"

Nu ska jag göra mig i ordning så att jag kan gå till Alex strax. Vi ses la i slutet på Januari? (Jag ska förklara när jag kommer hem, Oo, cliffhanger) Pussokram läskade <3<3

Ett semi-pinsamt PS

Förresten, Louise, du sa ju något om att blint sex skulle vara bättre än vanligt varpå jag svarade att om man dessutom blev döv skulle sexet bli "awesome". Ian (hette han så, kanadensaren) frågade mig hur det skulle bli för honom som var döv på vänstra örat och jag svarade "half awesome". Okej, det låter inte så pinsamt när jag skriver det, det låter ju till och med rumsent men... Det känns inte som att det riktigt är rumsent att prata sex med killar man precis har träffat. Men så kan det gå när man inte är helt nykter. Louise, får jag paxa honom? Haha, inte för att jag kan bli ihop med honom men... Kan jag bara helt otvingat få be dig att låta honom vara?

Haha, mitt bästa minne från nyårsafton.

"I don't want to be a footnote in someone elses happiness"

Såg ni på parlamentet idag?? Rocked! <3<3

2009 is here to stay!

Gott nytt år på er! Jag försökte smsa igår men av olika orsaker (mest trötthet och faktumet att smsen inte ville komma fram...) blev det inte så många sms, fast att jag fick sms från ganska många, ska försöka senare idag.

Jag hade en bra nyårsafton, först var jag hemma med pappa och firade tolvslaget sedan åkte jag ner på stan och träffade Louise och hennes kompisar, som är utbytesstudenter så jag fick öva på min engelska =) Det var askul. Louise och jag följde iaf med hem till en av killarna (vi gick till honom alla sju, så no funny buisness here inte). Fast det tog en timma då de uppenbarligen inte hittar enklaste vägen hem till sig, det tar egentligen kanske 20 minuter. Vi var alltså hemma hos honom runt 01.30. Kl 01.40 gick jag och Louise ifrån dem för att kolla bussarna, sen hittade vi inte tillbaka. Så vi var inne hos honom i kanske tio minuter. Det tycket jag var lite tråkigt, jag gillade dem =) Men så mycket festande blev det inte =P

På bussen hem blev det slagsmål, visst är det härligt med tonårsalkisar? Så min buss var ungefär tio minuter sen från hållplatsen. Polisen kom och tog hand om de som bråkade, men sådär kul kan det ju inte ha varit för den stackars sate som fick slaget, han var inte inblandad i det alls efter vad jag kunde uppfatta. Roligt sätt för honom att börja det nya året. Jaja, det kan ju bara gå uppåt för honom i alla fall... 

Idag hämtade jag mamma hos Nic och Tida och vet ni? Theo kände igen mig tror jag, fast jag inte har sett honom på sex månader. Men shit vad fort de växer, måste nog träffa Maja snart, så hon inte växer ifrån mig =P

Pappa har lagat min dator så jag kan använda den ingen =) Way, nu kan jag blogga hela dagarna om jag vill.

Det ska bli ganska skönt att åka hem, jag längtar efter min egen lägenhet, Eme och faktiskt Borås. Fast mest vill jag bestämma allt själv igen, det är ganska skönt att bara göra saker på mina egna villkor. 

Jag köpte Fall Out Boys nya skiva and it's awsome! 

"When I look at the man who would be king 
Goes to the desert 
The same war his dad rehearsed 
Comes back with flags on coffins and says 
"We won, oh we won""

Hmm, undra vem de syftar på?? =P Gott nytt år på er underbara älskade <3<3