Vad ska man göra om ett barn berättar att det blir slaget hemma? Frågan kom upp idag på studiegruppen och jag måste nog gråta en tår åt handlingslösheten. Hur kan man som människa låta bli att anmäla en sån sak?! Jag har levt i en sån familj, jag har varit det barnet. Vad hade hänt om min lärare inte hade anmält? Vem hade jag varit idag? Allt som jag inte vill ta tag i, allt som hela tiden ligger och pyr under ytan blir så smärtsamt uppenbart. En av tjejerna i min studiegrupp berättade alltså att en tjej berättade för henne att hennes pappa slog henne (hon berättade tydligen det vid två separata tillfällen) och det var allmänt känt bland pedagogerna att hon och hennes bror blev slagna hemma. De gjorde inget. Pedagogerna gjorde inte bara fel, de begick lagbrott men oavsett att man har anmälningsskyldighet, är man inte större medmänniska än att man anmäler? You don't make those things up. Hur kan man låta bli att se det. Det är inget som barn bara säger, det är inget man hittar på. Begriper de inte hur mycket det tär på en människa, att berätta om något sånt, att avslöja sin familjehemlighet är ju att vara en förrädare eller hur? Det är i alla fall den känslan jag har levt med hela mitt liv. Jag har alltid vetat att jag avslöjade det hämligaste i världen och den känslan växte med mig, den blev starkare ju äldre jag blev. Ju mer jag insåg att man inte ska berätta insåg jag att jag hade gjort fel, även om det var rätt.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår så dåligt att vara tvungen att bearbeta något så hemskt, så privat på ett så vidrigt offentligt sätt. Jag kunde nästan inte låta bli att gråta, men tack och lov känner de mig inte tillräckligt bra för att se när mina tårar är på väg. Fast det gör ingen.
En smärtsam historia. My deep dark secret
"This is the way You left me
I'm not pretending
No hope no love no glory
No happy ending"
No hope, no love, no glory, no happy ending. Bättre beskrivning av min syn på livet finns nog inte. Jag åker hem i morgon <3<3
0 kommentarer:
Skicka en kommentar