Jag var på musikalen Mary Poppins i lördags med mormor och morfar. Hur ska jag kunna spendera ett helt liv utan att stå på scenen var och varannan dag? Suck. Helt fantastiskt var det i alla fall, jag blev alldeles trollbunden, på ett sätt som jag inte tror att andra blir av teater... Jag glömmer nästan att andas... I just want to be a part of that...
På tal om att vara delar av... Jag är ju inte en del av era liv längre. Ni är ju inte en del av mitt liv... Det smärtar mig att säga det, men livet går vidare dag in och dag ut utan er. Det är inte lätt, och inte vad jag egentligen ville, men det är sanningen. Jag överlever varje dag. Fast jag vill ju så klart att ni ska vara en del av mitt liv. Jag vill vara en del av era liv. Fast om jag ska bli sådär analytisk som jag kan så kan man ju undra varför jag så desperat vill vara en del av era liv. Är det faktumet att jag saknar er? Eller är det separationsångest, eller är det egentligen, innerst inne, en önskan om att ni inte riktig ska klara er utan mig... Att jag skulle vara en så stor, en så viktig del av era liv att det på något sätt blev ett stort tomrum i era liv, och ett ännu större i mitt, jag som förlorade alla Upplänningar?
"Like the oddest movie I ever saw
Was the one we wrote together
In the movie of my life
Starring you
Instead of me
I could be your John Cusack"
Har massa att göra i skolan framöver nu, så ni hör nog inte av mig på ett tag... Jag saknar er. Jag älskar er. <3<3<3
0 kommentarer:
Skicka en kommentar