Söker: personlighet

Ibland får jag mer eller mindre lätta slängar av depression, då brukar jag fundera över vem jag är, var jag är på väg och var jag egenligen vill här i livet. Idag är inte en sån dag när jag är deprimerad (faktum är att jag är riktigt lycklig) men jag funderar ändå en dag som idag, en dag så nära mitt livs hittills största steg, på vem jag är. Jag vet att jag skrivit något liknande för några månader sen men jag måste skriva av mig igen =P Jag vet inte riktigt vem jag är. När jag försöker beskriva mig brukar det antingen bli vilkas jag är (= flickvän, dotter, syster, kompis o.s.v.) eller vad jag är (envis, glad, klok, snart lärare o.s.v.). Borde man inte kunna beskriva sig själv med andra ord? På ett annat sätt än bara med massa substantiv och adjektiv? Fast är inte samligen substantiv och adjektiv det som i slutändan blir den vi är. Oavsett vem jag är så verkar det i alla fall som att jag är en ganska bra person som lyckas locka till mig, och hålla kvar, så fina personer som jag har i mitt liv. Det räcker för mig, och jag ska försöka söka efter frågor som är obesvarbara när jag har det så bra som jag har det.


Nu är det inte ens två veckor kvar till jag flyttar ihop med herrn. Det börjar bli stressande, jag känner att jag inte riktigt hinner med allt, hinner med alla inlämningar i kombination med försöket att packa min lägenhet. Ibland händer det att jag får lite svala fötter, men inte i så långa stunder. Helt säker kan vi ju inte vara. Om vi inte kan leva tillsammans har vi (nog) ingen framtid. Oåterkalleligt. Det är inte så konstigt att nervositeten kryper sig på mig, men satsar man inget så vinner man inget. Och jag vill vinna. Jag har redan vunnit...


Det är inte meningen att man ska gå runt och ha ont. Vet ni om det älskade läsare? Så många år som jag vandrat i mörker och smärta, så många år som jag inte ville finnas till. Det är inte meningen att man ska känna så. Det bara slog mig för några dagar sen. Jag är genuint lycklig. Rakt genom accepterad av alla runt mig. Jag behöver inte oroa mig för att bli ensam, jag har människor som jag kan och vill luta mig mot. Som jag får luta mig mot, som jag får vara den jag verkligen är med. Människor som vet mina mörka hemligheter. Människor jag litar på. Det kan göra mig lite ont ibland att jag mått så dåligt i så många år. Att jag inte sökte hjälp, att inte såg, att ingen tog det på allvar. Kanske var det inte meningen, jag hade ju inte varit den jag är om jag inte haft mina erfarenheter. Kanske är detta en av alla mina obesvabara frågor.


"Where you go
You know I'll be there"


Min evighet varade inte så länge. Tack och lov. Pussokram läsklingar! <3<3

Dysselecksi

Nu sitter jag här i Ödenäs skola och har min andra praktikperod här. Jag ska kolla med högskolan om jag kan få byta till Borås istället, mest för att skapa mig viktiga kontakter för mitt framtida arbetsliv.

Idag har jag och min handledare sett på första delen av dokumentärserien Dysselecksi, blind blåst och bortgjord. Jag måste seriöst kolla om jag har dyslexi men ibland känns det lite hopplöst. Vad gör jag om jag får den diagnosen? Jag vet ju att ni är många som inte tror mig, som inte förstår mina problem och min oro. Jag vet att ni inte ser att jag inte kan stava men ska det verkligen vara så svårt då? Är det inte meningen att man ska komma ihåg vad man skrev för tio sekunder sen? Är det inte meningen att man ska veta, utan att tänka efter, om känns stavas med ett eller två n? Vad gör ni om jag har dyslexi? Man tänk om det inte är dyslexi. Är det verkligen bara jag som slarvar när jag skriver i så fall? Men nej. Det är inte meningen att man ska ha så stora problem med att uttala nya ord när man är 20 år. Det kan inte vara meningen att språket ska vara så svårt. Ibland kan jag tycka att t.ex. a och ä är samma bokstav, som att jag kan skriva åka med a, dvs aka, och det är samma sak. Men jag brukar tack och lov komma på mig innan jag skickar det till någon. Jag ser inte skillnad på 34 och 43. Inte så att jag inte vet att 43 är mer än 34, ibland ser jag inte att det står 34. Och det handlar inte om att jag inte tittar tillräckligt noga, det handlar helt enkelt om att jag inte ser det. Det är som att vara färgblind. Och nej, det var ingen konstig liknelse från min sida, det är så det ligger till, biologiskt sett i hjärnan.

"Det är så logiskt alla fattar utom du"

Nu ska jag gå till mormor. Pussokram på er alla fansen!