Dysselecksi

Nu sitter jag här i Ödenäs skola och har min andra praktikperod här. Jag ska kolla med högskolan om jag kan få byta till Borås istället, mest för att skapa mig viktiga kontakter för mitt framtida arbetsliv.

Idag har jag och min handledare sett på första delen av dokumentärserien Dysselecksi, blind blåst och bortgjord. Jag måste seriöst kolla om jag har dyslexi men ibland känns det lite hopplöst. Vad gör jag om jag får den diagnosen? Jag vet ju att ni är många som inte tror mig, som inte förstår mina problem och min oro. Jag vet att ni inte ser att jag inte kan stava men ska det verkligen vara så svårt då? Är det inte meningen att man ska komma ihåg vad man skrev för tio sekunder sen? Är det inte meningen att man ska veta, utan att tänka efter, om känns stavas med ett eller två n? Vad gör ni om jag har dyslexi? Man tänk om det inte är dyslexi. Är det verkligen bara jag som slarvar när jag skriver i så fall? Men nej. Det är inte meningen att man ska ha så stora problem med att uttala nya ord när man är 20 år. Det kan inte vara meningen att språket ska vara så svårt. Ibland kan jag tycka att t.ex. a och ä är samma bokstav, som att jag kan skriva åka med a, dvs aka, och det är samma sak. Men jag brukar tack och lov komma på mig innan jag skickar det till någon. Jag ser inte skillnad på 34 och 43. Inte så att jag inte vet att 43 är mer än 34, ibland ser jag inte att det står 34. Och det handlar inte om att jag inte tittar tillräckligt noga, det handlar helt enkelt om att jag inte ser det. Det är som att vara färgblind. Och nej, det var ingen konstig liknelse från min sida, det är så det ligger till, biologiskt sett i hjärnan.

"Det är så logiskt alla fattar utom du"

Nu ska jag gå till mormor. Pussokram på er alla fansen!