Avskrivning

Jag ska fatta mig kort, för Joakim kommer strax hem och jag kan inte skriva när han är med. Idag på vår studiegruppsträff ansåg jag det relevant att poängtera en sak från mitt perspektiv som mobboffer. Som vanlig så fick jag frågan "var du lika dan då som du är nu?" Vad har det med någonting att göra? Spelar det någon roll om jag var jobbig när jag var nio, tio, tretton år? Ger det barn rätt att vara ELAKA? Jag har alltid varit mobbad och utanför, det är en smärta jag får leva med, en smärta jag lär mig att leva med varje dag. Mina demoner är långt ifrån döda, eller för den delen tysta. Jag kämpar med dem, och mot dem minst en gång i månaden. (Vill bara poängtera att förr i tiden stred vi dagligen, så framsteg!) Men dethär handlar inte om huruvida jag blev mobbad, eller hur det fick mig att må. Det handlar om jag att jag varje gång jag berättar för någon att jag var det får frågan hur jag var när jag var liten. Spelar det ärligt talat någon roll? Har man rätt att mobba barn som är jobbiga/fula/dumma/tjocka eller vad fan det än är jag utstrålar idag? Kan ett barn förtjäna de demonerna?


Flickan ni inte såg, flickan ni glömde
Jag sitter här och minns allt jag drömde
En dröm om ett liv utan våld, utan skräck
Min dröm om vårt liv ni så snabbt skrämde väck

Jävlajävlajävlajävla skit!

Det är väl helt enkelt inte meningen att jag ska vara glad?

Ledsen och ensam och bortglömd och rädd är jag. Vet ni om det? Är det någon som vet? Det går nog inte att bota mig, jag ska nog inte vara en lycklig människa. Det var helt enkelt inte planerat så att jag skulle få ett roligt liv, enkelt liv. Ett liv där det är mer relgel än undantag att folk gillar mig var helt enkelt inte menat för mig. Och det gör ont. Det var inte meningen att jag skulle ha det enkelt. Jävlajävlajävla skit.

"Grew up in a small-town..."

Klassfest?

Äh, jag vet inte varför jag skriver egentligen men jag måste få det ur mig =P Hur kommer det sig att jag har en förmåga att göra så att jag inte är välkomen alt. göra mig så osynlig att människor inte märker att jag finns, eller snarare att jag saknas...?? Suck

Två månader!?

Ojoj, är det så länge sen jag skrev senast? Illa, men shit vad skolan, vardagen och sambolivet tar över, hur ska man hinna med allt?! Jag ska försöka att för en gångs skull inte skriva om mina tankar, utan skriva om vad som hänt sen senast. Jag hoppar påsken o så för det var så länge sen. Men påsken var jättefin, vår första påsk tillsammans. Herrns mamma med familj var här, hon fraktade en TV hit. Min lilla bebis. xP

Vi hade inflyttningsfest i två dagar och tur var väl det, dels eftersom att vissa var upptagen den ena dagen och dels för det (i min värld) kom så många. Måste ha fest igen snart, var asroligt! =D

I helgen, för att skippa några veckor, såg vi först på Big Comedy i torsdags. Bland annat Robin Paulsson, Felix Herngren och Henrik Schyffert var där. Det var förövrigt Herrns ettårspresent till mig eftersom...

I fredags firade vi ett år. Jag hade bestämt mig för att vi skulle ha picknick till lunch. Efter mycket övertalande lyckades jag till slut, utan att avslöja allt, få Joakim att sitta på Högskolan i Borås, inte Chalmers, och skriva. Jag valde typ den blåsigaste dagen på hela året för en picknick. Suck suck suck. Vi satte oss iaf i Ramnaparken efter lite vädjande blickar till Herrn. Efter att ha ätit kanske en tredjedel av maten gick vi hem och hade middag i vårt tomma vardagsrum. (Golvet är omgjort, skulle behöva ett eget inlägg =P) Herrn fick ett album av mig, som jag inte vetat säkert om det skulle hinna bli klart, men tack och lov så blev det färdigt precis i tid!

Igår var vi på SPEEDWAY och jävlar vad det var roligt! =D Jag uppmanar alla som gillar fart och/eller motorer att se på det! En sån stämning! =D Hela Ullevi trottsade regnet, som bara tilltog när tävlingen startade, och en svensk på tredjeplats! ROLIGT helt enkelt! =D=D

Duger det såhär eller borde jag sagt nåt mer...? Jo, just det ja, senaste kursen (på 22,5 hp! =O) klarade jag utan en enda omex! =)

Ett just det ja till =P Min dator har lite dampryck och blir asseg när jag är ute på msn, därav min frånvaro =)
"You see the things they never see
All you wanted I could bee
Now you know me and I'm not affraid"

Hur är det med er...? Pussokram alla mina fäns! xP

Nybliven sambo

Okej, så nu har jag och Joakim flyttat ihop och det känns... Normalt. Får jag tycka det? Det känns inte som att det är en jättekonstig stor grej. Det känns som att det är självklart att det är såhär det ska vara.

Veckan har bestått av att packa och plugga parallellt, något som gått sådär. Mina SST-grejer har väl inte varit av världsstandard men 3 av 4 är i alla fall godkända och det känns toppen!

I fredags åt jag både på McDonalds och pizza. Eftersom jag vägrade laga mat då jag fortsatte med att panikpacka. Resultatet blev sådär för när jag gick och lade mig runt halv två hade jag nästan lika mycket kvar att packa som när jag började på morgonen. Jag är inte världsbäst på att packa och alla småprylar tar ungefär dubbelt så lång tid som allt annat, i alla fall om man har lika mycket grejer som jag har.

På lördagen gick jag upp klockan sju för att försöka packa det sista innan jag satte mig på tåget till Hindås där jag skulle träffa pappa och Björn för att låna släp av världssnällaste morbror och faster. Jag vet inte riiiktigt hur jag tänkte när jag trodde att jag skulle bli klar på en lite dryg timma med min packning. När jag kom till Hindås 9.35 så var pappa och Björn i alla fall vakna och påklädda och det var skönt! Sen kom vi väl inte därifrån förrän vid halv elva ändå, dels för att jag satte mig och åt en andra frukost med folket där, dels för att pappa skulle ha ett melodikrysset kryss och dels för att vi skulle sätta på släpet på bilen. väl på väg gick i alla fal bilresan bra, till motsats vad jag befarade. Tack vare mitt utmärkta lokalsinne (jag är seriös people!) hittade vi utan problem till herr Joakim. MammaJoakim och styvpappan hjälpte till jättemycket och var världsatrevliga (inte för att de brukar vara otrevliga) den otrevliga i gänget var sönderstressade lilla jag.

Lånelillasyster åkte med föräldrar till dansuppvisning och vi andra fyra åkte till vår nya lägenhet för att packa in Herrns grejer och det gick assmidigt (återigen bortsett från mitt extremt dåliga ickePMS-PMSiga humör). Sen var det dags att packa in mina grejer och ja... Vad kan jag säga bortsett från att jag skäms något fruktansvärt för att det tog närmare sex timmar att flytta mina grejer eftersom det innebar att jag packade halva min lägenhet också. Suck. Suck på mig själv och en enorm kram till världens bästa pappa och lillebror som verkligen ställde upp enormt för mig i lördags! Och världens bästa herrn som står ut med mig fast att jag är asuppkäftig. (Hör i telefonluren: "Förlåt att jag ringer och stör igen" när vi efter att jag sagt att vi skulle komma "om ett tag" inte hade kommit efter typ tre timmar och han bara ringer för att kolla att allt går fint). När vi äntligen kom till lägenheten möttes vi av Joakim och hans styvpappa som hjälpte till med mina grejer också.

Bortsett från att jag spenderade halva dagen med att packa så gick flytten fint, tyckte jag i alla fall. Två slutsatser kan vi dra; jag suger på att packa och planera och jag lär inte vinna något pris för bra humör eller snällast flickvän i år.

När klockan var kanske halv tio ringde Joakims mobil, hans lillasyster ville prata lite med honom. Det första hon hade gjort när hon kommit hem var att slänga sig på sängen och storgråta. Stackars liten. Vi andra förstår ju i alla fall vad som händer, frågan är om hon gör det.

Nu väntar vi bara på att få internet och telefonen, sen kommer allt vara finfint!

Btw ska vi tapetsera om i alla rummen, om fonden räcker till det.

"Life is just a ferris wheel
It's always up and down don't make a sound
When you wake up the world will come around"

Pussokram alla läsklingar! <3<3

Söker: personlighet

Ibland får jag mer eller mindre lätta slängar av depression, då brukar jag fundera över vem jag är, var jag är på väg och var jag egenligen vill här i livet. Idag är inte en sån dag när jag är deprimerad (faktum är att jag är riktigt lycklig) men jag funderar ändå en dag som idag, en dag så nära mitt livs hittills största steg, på vem jag är. Jag vet att jag skrivit något liknande för några månader sen men jag måste skriva av mig igen =P Jag vet inte riktigt vem jag är. När jag försöker beskriva mig brukar det antingen bli vilkas jag är (= flickvän, dotter, syster, kompis o.s.v.) eller vad jag är (envis, glad, klok, snart lärare o.s.v.). Borde man inte kunna beskriva sig själv med andra ord? På ett annat sätt än bara med massa substantiv och adjektiv? Fast är inte samligen substantiv och adjektiv det som i slutändan blir den vi är. Oavsett vem jag är så verkar det i alla fall som att jag är en ganska bra person som lyckas locka till mig, och hålla kvar, så fina personer som jag har i mitt liv. Det räcker för mig, och jag ska försöka söka efter frågor som är obesvarbara när jag har det så bra som jag har det.


Nu är det inte ens två veckor kvar till jag flyttar ihop med herrn. Det börjar bli stressande, jag känner att jag inte riktigt hinner med allt, hinner med alla inlämningar i kombination med försöket att packa min lägenhet. Ibland händer det att jag får lite svala fötter, men inte i så långa stunder. Helt säker kan vi ju inte vara. Om vi inte kan leva tillsammans har vi (nog) ingen framtid. Oåterkalleligt. Det är inte så konstigt att nervositeten kryper sig på mig, men satsar man inget så vinner man inget. Och jag vill vinna. Jag har redan vunnit...


Det är inte meningen att man ska gå runt och ha ont. Vet ni om det älskade läsare? Så många år som jag vandrat i mörker och smärta, så många år som jag inte ville finnas till. Det är inte meningen att man ska känna så. Det bara slog mig för några dagar sen. Jag är genuint lycklig. Rakt genom accepterad av alla runt mig. Jag behöver inte oroa mig för att bli ensam, jag har människor som jag kan och vill luta mig mot. Som jag får luta mig mot, som jag får vara den jag verkligen är med. Människor som vet mina mörka hemligheter. Människor jag litar på. Det kan göra mig lite ont ibland att jag mått så dåligt i så många år. Att jag inte sökte hjälp, att inte såg, att ingen tog det på allvar. Kanske var det inte meningen, jag hade ju inte varit den jag är om jag inte haft mina erfarenheter. Kanske är detta en av alla mina obesvabara frågor.


"Where you go
You know I'll be there"


Min evighet varade inte så länge. Tack och lov. Pussokram läsklingar! <3<3

Dysselecksi

Nu sitter jag här i Ödenäs skola och har min andra praktikperod här. Jag ska kolla med högskolan om jag kan få byta till Borås istället, mest för att skapa mig viktiga kontakter för mitt framtida arbetsliv.

Idag har jag och min handledare sett på första delen av dokumentärserien Dysselecksi, blind blåst och bortgjord. Jag måste seriöst kolla om jag har dyslexi men ibland känns det lite hopplöst. Vad gör jag om jag får den diagnosen? Jag vet ju att ni är många som inte tror mig, som inte förstår mina problem och min oro. Jag vet att ni inte ser att jag inte kan stava men ska det verkligen vara så svårt då? Är det inte meningen att man ska komma ihåg vad man skrev för tio sekunder sen? Är det inte meningen att man ska veta, utan att tänka efter, om känns stavas med ett eller två n? Vad gör ni om jag har dyslexi? Man tänk om det inte är dyslexi. Är det verkligen bara jag som slarvar när jag skriver i så fall? Men nej. Det är inte meningen att man ska ha så stora problem med att uttala nya ord när man är 20 år. Det kan inte vara meningen att språket ska vara så svårt. Ibland kan jag tycka att t.ex. a och ä är samma bokstav, som att jag kan skriva åka med a, dvs aka, och det är samma sak. Men jag brukar tack och lov komma på mig innan jag skickar det till någon. Jag ser inte skillnad på 34 och 43. Inte så att jag inte vet att 43 är mer än 34, ibland ser jag inte att det står 34. Och det handlar inte om att jag inte tittar tillräckligt noga, det handlar helt enkelt om att jag inte ser det. Det är som att vara färgblind. Och nej, det var ingen konstig liknelse från min sida, det är så det ligger till, biologiskt sett i hjärnan.

"Det är så logiskt alla fattar utom du"

Nu ska jag gå till mormor. Pussokram på er alla fansen!

Btw

Varför minns jag inte Sebastian? Hur jag än försöker kan jag inte minnas honom, jag vet inte hur han såg ut. Varför minns jag inte?

40 dagar...

Idag är det 40 dagar kvar tills jag och Joakim flyttar ihop och jisses vad tiden går snabbt! Igår mailade vi vår blivande hyresvärd och vi får väl se om hon fick någon klarhet i vad vi ville veta. Jag är inte säker på att vi var överdrivet tydliga. =P

Eftersom att vi ska flytta har jag börjat rota i mina flyttlådor. Ja, jag har kvar sådana från när jag flyttade hit, för jag har inte orkat/velat ta tag i dem. I flyttlådorna ligger det i alla falla massor med papper, mycket från min tidiga skoltid och jag har bestämt mig för att slänga det mesta av alla dessa papper. Varför ska jag ha kvar papper som bara innebär massa varför frågor? Varför var det ingen som såg? Varför minns jag inte någonting från min skolgång, eller min barndom? Det gör mig väldigt ledsen att jag inte minns, att jag inte vet säkert att ingen såg mig, att jag chansar på det... Jag orkar inte tänka på det längre, jag orkar inte vara ledsen för det som hände för massor med år sen, även om jag egentligen vill veta. Jag ska lägga det bakom mig, jag hoppas att det inte kommer och spökar för mig sen, om jag bara gräver ned det...


Igår åt jag årets första semla och den var sådär, bullarna jag bakade smakade lite svampigt, jag tror inte att jag gillar hur konsistensen på bröden blir när man bakar med bakpulver. Nä, nästa gång får det allt bli bara jäst som gäller.


Jag har börjat T4 nu, mer än halvvägs. Jag fick kämpa ganska hårt för att komma in på den nya kursen, som för övrigt är på 22.5 poäng *suck*, eftersom man måste ha G på all VFU och jag hade U på en rapport som var inlaggd under samma poäng som VFUn i engelskakursen. Det suuuuger fett! Jag var helt förkrossad och mer eller mindre tänkte hoppa av. Men tack och lov löste det sig två arbetsdagar innan kursen startade. 


Idag blev jag lämnad ensam igen =/ För näst-näst sista gången. Oj, tänk att det bara är två helger hos mig kvar innan vi flyttar. Så idag tänkte jag ta tag i mitt sommarjobbssökande, jag ska skriva personligt brev idag så jag har något som jag kan lämna in imorn när jag traskar runt till de ställen jag planerat att söka jobb på. Jag hoppas veeeerkligen att jag får ett. Annars är det kört för mig! =O


"I don't want this moment to ever end"

Måste verkligen bli bättre på att uppdatera min blogg... Pussokram läsklingar!  

20100101

Första bloginlägget på det nya året. Första dagen på det nya året. Nu är det tio (!) år sen millenieskiftet, kommer ni ihåg hysterin? Jag tänkte faktiskt försöka sammanfatta året som gått och lista det som komma skall i det nya året.

Saker jag minns från 2009:

Firade nyår med Louise och hennes kompisar inne i stan, åkte hem med sista bussen som det var slagsmål på.

Jag mailade med en viss kille ^^

Jag hällde vatten på min dator på skärtorsdagen =/

Jag skaffade mig världens finaste kille (tänkte bara skriva det som en, eller det blev väl två punkter =P Så slipper ni se samma sak typ 40 gånger, med det var väl årets händelse)

Jag träffade nya människor (hm, se ovanstående punkt =P)

Anders och Sandra flyttade ihop och förlovade sig

Mamma och pappa skilde sig

Jag och alla mina kompisar fyllde systemet! xD

Eme flyttade hemifrån

Sa upp kontakten med förstnämnda kompis

Jag var utomlands för första gången (hmm, okej då, jag har ju varit i Finland och Danmark)

Lillebror fyllde 18, inte så liten längre!

Jag firade en rätt konstig och lugn jul med halva familjen

Jag sa upp mitt ComHem aboenmang och min lägenhet

Saker som komma skall i 2010:

Jag ska flytta ihop med Joakim (det ni!)

Spamalot har premiär i Sverige, Malmö! =D=D Måste se!

Nä, sen skriver jag inget mer, för jag vet inte, och vill inte veta, vad som kommer hända. Jag hoppas på ett år med erfarenheter men mest att vi har roligt tillsammans! =)

Som vanligt har jag inte avgett något nyårslöfte men jag har faktiskt tänkt på en sak fast om jag skriver vad det är så är det ju som att avge ett löfte och det gör jag inte. Så därför är det min "hemlighet" =S Haha, ni fattar väl antar jag. Hoppas jag =P

"What about now?
What if you're making me
all that I was meant to be
What If out love never went away"

Nu kommer strax Joakims kompisar för en spel-/pizzakväll här i Fors. Pussokram mina läsklingar! <3<3

Uppsala

Ibland vill man bara inte finnas till.

Ska bli skönt att komma hem, och bort lite. Turbulens.

Mest en väntan

Ibland käns det som att livet mest består av en enda lång väntan. Förut väntade jag på kärlek, lycka, ro, vuxenlivet och självständighet. Idag väntar jag på min examen, eller i alla fall min VFU (måndag, way!), samboism och på att livet ska börja på riktigt. Livet är en enda dimma med väntan, längtan och önskningar. Jag spenderar så mycket tid med att längta efter mitt nästa liv, nästa fas i mitt liv, att jag nästan glömer bort att leva i och njuta av nuet. Jag gillar mitt lilla liv som det är. Jag gillar Borås, min kärlek, mina vänner, min utbildning. Det enda jag inte trivs med är min lägenhet. Visst finns det fler saker jag vill förändra, men då börjar vi glida in i nästa fas av livet. In i ett liv som inte längre bara är mitt. Tills den fasen börjar trivs jag med att vara master of my domain.

Varför håller vissa förhållanden och andra inte? Vad är det som säger att Joakim och jag inte krachlandar på samma ställe som mamma och pappa? Varför håller mormor och morfars äktenskap när Joakims föräldrar inte gjorde det? Tanken på framtiden förvirrar mig med minnen från dåtiden. Hur kan jag vara så säker? Var inte ni också det...?

"I don't want to be the girl who laughs the loudest"

Nåja, jag får väl gå och lägga mig, vi ska tydligen leta geometi och gyllene snittet i Borås imorgon. Pussokram läsklingar! <3<3