Mest en väntan

Ibland käns det som att livet mest består av en enda lång väntan. Förut väntade jag på kärlek, lycka, ro, vuxenlivet och självständighet. Idag väntar jag på min examen, eller i alla fall min VFU (måndag, way!), samboism och på att livet ska börja på riktigt. Livet är en enda dimma med väntan, längtan och önskningar. Jag spenderar så mycket tid med att längta efter mitt nästa liv, nästa fas i mitt liv, att jag nästan glömer bort att leva i och njuta av nuet. Jag gillar mitt lilla liv som det är. Jag gillar Borås, min kärlek, mina vänner, min utbildning. Det enda jag inte trivs med är min lägenhet. Visst finns det fler saker jag vill förändra, men då börjar vi glida in i nästa fas av livet. In i ett liv som inte längre bara är mitt. Tills den fasen börjar trivs jag med att vara master of my domain.

Varför håller vissa förhållanden och andra inte? Vad är det som säger att Joakim och jag inte krachlandar på samma ställe som mamma och pappa? Varför håller mormor och morfars äktenskap när Joakims föräldrar inte gjorde det? Tanken på framtiden förvirrar mig med minnen från dåtiden. Hur kan jag vara så säker? Var inte ni också det...?

"I don't want to be the girl who laughs the loudest"

Nåja, jag får väl gå och lägga mig, vi ska tydligen leta geometi och gyllene snittet i Borås imorgon. Pussokram läsklingar! <3<3