Nybliven sambo

Okej, så nu har jag och Joakim flyttat ihop och det känns... Normalt. Får jag tycka det? Det känns inte som att det är en jättekonstig stor grej. Det känns som att det är självklart att det är såhär det ska vara.

Veckan har bestått av att packa och plugga parallellt, något som gått sådär. Mina SST-grejer har väl inte varit av världsstandard men 3 av 4 är i alla fall godkända och det känns toppen!

I fredags åt jag både på McDonalds och pizza. Eftersom jag vägrade laga mat då jag fortsatte med att panikpacka. Resultatet blev sådär för när jag gick och lade mig runt halv två hade jag nästan lika mycket kvar att packa som när jag började på morgonen. Jag är inte världsbäst på att packa och alla småprylar tar ungefär dubbelt så lång tid som allt annat, i alla fall om man har lika mycket grejer som jag har.

På lördagen gick jag upp klockan sju för att försöka packa det sista innan jag satte mig på tåget till Hindås där jag skulle träffa pappa och Björn för att låna släp av världssnällaste morbror och faster. Jag vet inte riiiktigt hur jag tänkte när jag trodde att jag skulle bli klar på en lite dryg timma med min packning. När jag kom till Hindås 9.35 så var pappa och Björn i alla fall vakna och påklädda och det var skönt! Sen kom vi väl inte därifrån förrän vid halv elva ändå, dels för att jag satte mig och åt en andra frukost med folket där, dels för att pappa skulle ha ett melodikrysset kryss och dels för att vi skulle sätta på släpet på bilen. väl på väg gick i alla fal bilresan bra, till motsats vad jag befarade. Tack vare mitt utmärkta lokalsinne (jag är seriös people!) hittade vi utan problem till herr Joakim. MammaJoakim och styvpappan hjälpte till jättemycket och var världsatrevliga (inte för att de brukar vara otrevliga) den otrevliga i gänget var sönderstressade lilla jag.

Lånelillasyster åkte med föräldrar till dansuppvisning och vi andra fyra åkte till vår nya lägenhet för att packa in Herrns grejer och det gick assmidigt (återigen bortsett från mitt extremt dåliga ickePMS-PMSiga humör). Sen var det dags att packa in mina grejer och ja... Vad kan jag säga bortsett från att jag skäms något fruktansvärt för att det tog närmare sex timmar att flytta mina grejer eftersom det innebar att jag packade halva min lägenhet också. Suck. Suck på mig själv och en enorm kram till världens bästa pappa och lillebror som verkligen ställde upp enormt för mig i lördags! Och världens bästa herrn som står ut med mig fast att jag är asuppkäftig. (Hör i telefonluren: "Förlåt att jag ringer och stör igen" när vi efter att jag sagt att vi skulle komma "om ett tag" inte hade kommit efter typ tre timmar och han bara ringer för att kolla att allt går fint). När vi äntligen kom till lägenheten möttes vi av Joakim och hans styvpappa som hjälpte till med mina grejer också.

Bortsett från att jag spenderade halva dagen med att packa så gick flytten fint, tyckte jag i alla fall. Två slutsatser kan vi dra; jag suger på att packa och planera och jag lär inte vinna något pris för bra humör eller snällast flickvän i år.

När klockan var kanske halv tio ringde Joakims mobil, hans lillasyster ville prata lite med honom. Det första hon hade gjort när hon kommit hem var att slänga sig på sängen och storgråta. Stackars liten. Vi andra förstår ju i alla fall vad som händer, frågan är om hon gör det.

Nu väntar vi bara på att få internet och telefonen, sen kommer allt vara finfint!

Btw ska vi tapetsera om i alla rummen, om fonden räcker till det.

"Life is just a ferris wheel
It's always up and down don't make a sound
When you wake up the world will come around"

Pussokram alla läsklingar! <3<3