Söker: personlighet

Ibland får jag mer eller mindre lätta slängar av depression, då brukar jag fundera över vem jag är, var jag är på väg och var jag egenligen vill här i livet. Idag är inte en sån dag när jag är deprimerad (faktum är att jag är riktigt lycklig) men jag funderar ändå en dag som idag, en dag så nära mitt livs hittills största steg, på vem jag är. Jag vet att jag skrivit något liknande för några månader sen men jag måste skriva av mig igen =P Jag vet inte riktigt vem jag är. När jag försöker beskriva mig brukar det antingen bli vilkas jag är (= flickvän, dotter, syster, kompis o.s.v.) eller vad jag är (envis, glad, klok, snart lärare o.s.v.). Borde man inte kunna beskriva sig själv med andra ord? På ett annat sätt än bara med massa substantiv och adjektiv? Fast är inte samligen substantiv och adjektiv det som i slutändan blir den vi är. Oavsett vem jag är så verkar det i alla fall som att jag är en ganska bra person som lyckas locka till mig, och hålla kvar, så fina personer som jag har i mitt liv. Det räcker för mig, och jag ska försöka söka efter frågor som är obesvarbara när jag har det så bra som jag har det.


Nu är det inte ens två veckor kvar till jag flyttar ihop med herrn. Det börjar bli stressande, jag känner att jag inte riktigt hinner med allt, hinner med alla inlämningar i kombination med försöket att packa min lägenhet. Ibland händer det att jag får lite svala fötter, men inte i så långa stunder. Helt säker kan vi ju inte vara. Om vi inte kan leva tillsammans har vi (nog) ingen framtid. Oåterkalleligt. Det är inte så konstigt att nervositeten kryper sig på mig, men satsar man inget så vinner man inget. Och jag vill vinna. Jag har redan vunnit...


Det är inte meningen att man ska gå runt och ha ont. Vet ni om det älskade läsare? Så många år som jag vandrat i mörker och smärta, så många år som jag inte ville finnas till. Det är inte meningen att man ska känna så. Det bara slog mig för några dagar sen. Jag är genuint lycklig. Rakt genom accepterad av alla runt mig. Jag behöver inte oroa mig för att bli ensam, jag har människor som jag kan och vill luta mig mot. Som jag får luta mig mot, som jag får vara den jag verkligen är med. Människor som vet mina mörka hemligheter. Människor jag litar på. Det kan göra mig lite ont ibland att jag mått så dåligt i så många år. Att jag inte sökte hjälp, att inte såg, att ingen tog det på allvar. Kanske var det inte meningen, jag hade ju inte varit den jag är om jag inte haft mina erfarenheter. Kanske är detta en av alla mina obesvabara frågor.


"Where you go
You know I'll be there"


Min evighet varade inte så länge. Tack och lov. Pussokram läsklingar! <3<3