Det pulserar i min handled. Ska det göra det? Är det ett tecken? Njäe.
Nu har allt blivit så fel igen. Så hemskt fel har allt blivit. Jag vill inte gnälla, jag vill inte beklaga mig i min blogg och framförallt vill jag inte att ni ska sakna mig. Allt blev så fel. Hela livet. Allt. Meningen var ju inte att jag skulle skaffa mig kompisar och rötter i Uppsala. Jag vet att det är svårt att flytta, det kommer egentligen inte som en chock. Men meningen var inte att jag skulle ha personer och platser att sakna. Mer än mamma, pappa och Björn var det inte meningen att det skulle finnas någon att sakna, att älska i Uppsala. Jag försökte, ni ska veta att jag verkligen ansträngde mig, för att inte fästa mig vid människor, vi er. Och jag gjorde mitt allra bästa med att försöka få människor att inte fästa sig vid mig. Inte för att det var svårt, det trodde inte jag i alla fall. Jag trodde verkligen inte att det gick att fästa sig vid mig. Jag tycket verkligen inte om mig. Men så kom ni och förstörde allt. Louise kom först, fast henne har jag nog tryckt bort, jag har inte hört från henne sen mitt arga inlägg. Sen kom Cammi med Emma och Mirja i tät följd och nu vet jag inte hur jag ska ställa allt till rätta igen. För det var inte meningen att ni skulle sakna mig. Det var inte meningen att någon skulle tycka om mig alls. Så länge ingen tyckte om mig kunde jag alltid ha det som mitt skyddsnät. Visst hade jag Emma, men mitt försvar då var att hon var så blyg att hon inte kunde skaffa sig andra kompisar. Likadant med Cammi, eller alltså, i ettan var du så tyst, och jag tog första kontakten så jag bara antog att du var som Emma. Men sen kom Emma, som var bästa kompis med Linda, och som dessutom sökte upp mig. Vart hamnar hon då? Galning. Knäpp. Eller så såg hon att jag var ensam och ville ta hand om mig. Ja, så var det nog. Hon ville ta hand om mig. Men sen kom Mirja. Helt annorlunda fast precis lika dan. Social, kompis med alla, populär (oj, vad det låter som om jag inte har snälla saker att säga om er andra nu). Vem fan var hon? Hur passade hon in i min teori och min livsstil. Du raserade hela min mur. Eller ni tre tillsammans raserade allt som jag visste och kände till. Hela mitt skyddsnät var och kommer alltid att vara borta. Jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag inte tycker att jag är någon, något att tycka om. Ni har gett mig en säkerhet i osäkerheten. Eller en osäkerhet i säkerheten.
Louise, du passar inte heller in någonstans. Och jag förstår inte hur vi blev kompisar. Jag minns det inte. Har du inte alltid funnits hos mig?
Och så kom jag på att Emma kanske tog illa upp över det jag skrev igår, så jag tänkte förklara. Emma och Andreas är de mest nykära personerna jag känner. De har varit ihop kortast av alla. Men de kan ändå låta bli att pussas och göra annat kär-äckligt när världens ensamaste människa är med dem. Så nu vet du/ni om någon reagerade.
"Can you feel the love tonight?
The peace the evening brings
The world, for once, in perfect harmony
With all its living things
Can you feel the love tonight?
You needn't look too far
Stealing through the night's uncertainties
Love is where they are
And if he falls in love tonight
It can be assumed
His carefree days with us are history
In short, our pal is doomed"
Jag ska sluta lyssna på den låten. Så enkelt är det.
Hur ska jag få er att inte gilla mig. Så att ni inte saknar mig. Hur? Jag som inte ens vet vad ni gillar med mig.
Pussokram på er tokstollar <3<3
0 kommentarer:
Skicka en kommentar