Beyond the return of hope

Sandra åt med oss idag. Inget konstigt alls med det. Ville bara säga det. Hon är snäll och rolig men blir lite väl jobbig när hon sätter igång med sin pedanta sida. Jag har lånat hennes hårborste tre eller fyra gånger (jag trodde dock att det var Anders hårborste). Hursomhelst så sa hon till mig idag att jag gärna får låna hennes hårborste, men jag ska ta bort hårstråna isf. Någon måtta får det vara. Jag tar inte bort hårstrån som jag inte ser. Jag förstår liksom inte att det alltid lossnar hårtstrån.

Suck. And let it go. Ett helt inlägg om hårstån, hur kul hade inte det varit? Vet ni vad som slog mig idag, och jag skojar inte, idag? Att jag aldrig mer bara kan ringa er och fråga om ni vill träffas i helgen. Eller idag. Eller om en timma. Nu slår det mig hur långt borta jag faktiskt är. Hur avlägsen min själ är. Hur knasigt allt har blivit för mig. Jag som inte skulle orsaka så mycket smärta. Jag skulle ju lämna Uppsala med ett leende på läpparna vinkandes adjö med gjädjetårar i ögonen. Så blev det inte. Medans jag var upptagen med att vara arg på mamma och pappa, mig själv och alla andra, lyckades jag ju med att hitta vänner. Obetydbara intalade jag mig själv. Jag gjorde er bytbara, lät er inte in. Bytte er mot nyare modeller, bättre, finare, underbara människor som på något underligt sätt kröp mig under skinnet för att fastna där. Damn you! Medans jag gjorde upp planer med migsjälv om hur jag skulle kunna flytta direkt efter studenten, bara jag tog körkortet först, lyckades ni beröra mig. Änglar på jorden utan dess like. Underbara älskade människor som, oavsett om vi träffas igen, alltid kommer bo i mitt hjärta, alltid kommer ha en sovplats och ett mål mat väntandes hos mig. (Det är så vi visar kärlek i min släkt) Även om jag blir utfattig och sover på gatan så får ni alltid dela min trottoar. Om jag inte har annat än jord och äppelskruttar så får ni alltid hälften. Detta innefattar dig Louise, som jag tydligen måste nämna övertydligt.

En ny anda i detta inlägg, jag inser det. Sån blir jag när jag saknar någon. När sorgen söker sig in i min själ och mitt väsen på ett sätt som jag inte riktigt har känt förut. Omväxlande vill jag stöta bort er, omväxlade vill jag omfamna er alla. Andas in era dofter och era meningar. Känna varje tanke ni tänkt och veta varje ord ni tänker säg. Jag blir förvirrad av att skriva nu, så antagligen är ni förvirrade av att läsa. Jag sluta nu =)

"Good night sweetheart
Well it's time to go
---
I hate to leave you
I realy must say
So good night sweetheart
Good night"

Ja, god natt på er läsklingar <3<3