Självförtoende och förebilder

Jag ska vara ärlig. Jag har inte vidare mycket själförtroende. Jag tror ganska lite om mig själv. Jag gillar att försvinna in i världar där jag inte hör hemma och låtsas som om jag hör hemma där. Jag skapar relationer i min hjärna med kändisar och påhittade personer.
Om vi tänker oss att världen går under och vi kan rädda ett antal miljarder personer så tänker jag mig att jag är nog bland de sista som räddas. Jag är ganska intelligent jag ska ge mig det. Men sen är det inte så mycket mer med mig. Jag är inte lång, jag är inte smal, jag är inte snygg, jag kan inte sjunga, jag kan inte agera och allt för ofta är jag ganska elak. De enda egenskaperna som jag har och som jag är villig att definiera mig med är att jag är jättebra med barn och att jag har ett stort intresse för rättvisa.
Så vad är det då som spelar roll i slutändan? Spelar det roll om jag är lång, smal och snygg? Eller spelar det roll att jag vill ha rättvisa? Spelar det roll att jag på något sätt har lyckats lura fem personer till att gilla, och kanske till och med älska, mig? Vad spelar roll i det långa loppet? Pengar eller förmågan att se det vackra på insidan?

Jag vill gärna tro att det är förmågan att se det vackra på insidan, att man har människor som bryr sig på riktigt och att man vill ha rättvisa. Men om vi tittar på världen som det är idag, vad ser vi då? Hur många människor finns det i världspressen som skiter i Vad Christina och Nicole döpte sina barn till och tittar på alla AIDS offer i Afrika i stället? Allt för få. Vem bryr sig om vad kändisar gör som är bra för världen som helhet när vi kan titta på vem som hånglade med vem på senaste kändisfest?

Jag känner mig lite som en hycklare när jag sitter här och försöker skriva övertygande argument om hur man ska se det vackra på insidan av människor när jag är nästan helt okapabel att se det vackra i mig. Jag känner mig som en ännu större hycklare när jag tänker på att några av mina förebilder är Fall Out Boy, Orlando Bloom och Green Day. Människor som jag aldrig har, och mest troligen aldrig kommer att träffa. Jag vill gärna hävda att de är bra förebilder men om sanningen ska fram så vet jag ju inte om de är bra. Jag vill ändå hävda att Fall Out Boy är bra förebilder då jag har svårt att tänka mig att en grupp skulle lägga ner så mycket energi på att spela goda.

Jag inser att jag har nämnt Fall Out Boy i varje inlägg men för tillfället är det de som inspirerar mig mest. Om en månad är det säkert någon ny.

Till sist vill jag bara nämna ett par saker. För det första vill jag påpeka att mina största förebilder är min mormor, min mamma och min storebror. Jag har alltså några förebilder som inte är det bara för att de är så heta eller varit med i en film eller något betydelselöst. Jag har förebilder som är det på grund av vad jag vet att de har gått genom.

För det andra vill jag skriva i Mirjas anda. Du är vackrare än du någonsin kommer kunna förstå.

Och sist vill jag påpeka att G.I.N.A.S.F.S. (Gay Is Not A Synonym For Shitty). Hälsningar från Pete Wentz =P

Ta hand om dig! Jag lovar att du är vacker. I dare you to prove me wong!

Pussokram<3<3