Existentiella problem

Idag borde jag ha pluggat. Jag sa till min teaterledare att jag inte skulle komma för att jag var tvungen att plugga kemi. Jag känner mig som ett stort skämt. Jag vill gärna bo i min bubbla där folk vill ha mig hemma hos dem. Men nu är det så att en viss bror har spräckt den. Sakta men säkert börjar jag inse hur borkommen jag är i den stora världen. Var hör jag hemma? Jag som varit så säker på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag som visste så säkert vad jag ville göra och vart jag ville ta vägen. Nu vet jag ingenting längre. Jag blir mest trött på migsjälv.

För tillfället vill jag sluta skolan och flytta till Afrika och jobba som volontär. Om man fokuserar på hur stora andras problem är, inser man då hur små ens egna problem är?

Det känns som om det inte finns så mycket mer att skriva efter det. Existentiella problem, eller helt värdelösa problem snarare.

Puss på er alla fansen =) <3