Igår spenderade jag halva kvällen med att läsa mina gamla inlägg och jisses vad jag har förändrats *säger hon med en gnutta ironi i rösten*. I april förra året skrev jag i alla fall:
"Jag hoppas som fan att jag kommer in! Men man vet ju aldrig. Så vi får se, om sju månader bor jag antingen i Borås eller i Uppsala fortfarande. Jag hoppas att jag bor i Borås..."
Och ja, jag fick ju min önskan uppfylld. Jag måste erkänna att jag inte är säker på att det blev precis som jag önskade. Fast det blir det ju aldrig. Det som förvånar mig mest är min reaktion på allt. Hur ilsken jag blir på att mamma och pappa inte ringer mig utan väntar på att jag ska ringa dem... Hur jag ibland glömmer att jag inte är i Uppsala och blir helt övertygad om att jag ser våra gamla klasskompisar, Bipo, Ania, Nina. Ibland har jag till och med varit övertygad om att jag har sett mamma och Louise på stan. Fast så är det ju inte. De är ju inte här.
Jag klagar inte, eller, jag menar egentligen inte att klaga. Att bo här har gjort mig gott. Att känna att jag kan både det ena och det andra helt på egen hand är underbart.
Jag är inte hos mormor och morfar, som ni kanske inser. Jag var inte riktigt välkommen när jag var sjuk. Fast jag vet inte vad som är fel. Jag är extremt trött och får näst intill migrän på kvällarna. Så går det när ens studiegruppskamrater inte har vett nog att stanna hemma när de är sjuka... Suck.
"Why can you read me like no one has
I hide behind thies words
But I'm comming out"
Just det ja, idag sänder vi en sorgens och omsorgens tanke till Louise som har det ganska tufft för tillfället. Jag önskar att jag kunde vara där hos dig. Jag älskar dig hörrdu. <3<3
Pussokram alla fansen <3<3
0 kommentarer:
Skicka en kommentar